2. Jag duger som jag är
Lyssna till artikel 2 av Kärleksmanifestet här:
Att regelbundet gå omkring och tänka på hur allting inklusive och kanske framför allt jag själv borde vara annorlunda, är ingenting annat än totalt utmattande. Se här roten till utbrändhet. Vi lever i en otillräcklighetens kultur. Perfektionismen är ett uttryck för yttre krav och medför inte mycket gott. Att drivas av att göra fantastiska saker är något helt annat. Med en känsla av att jag duger, ja kanske till och med att jag är fantastisk, som jag är. Ett av mina favoritmantran är just: “Här ligger jag och duger.” Favoritmantra är det för att det har tagit så lång tid att erövra de orden och känna att jag kan vara jag fullt ut, framför allt i professionella sammanhang. Och jag behöver återerövra dem igen och igen. “Här ligger jag och duger.” Jag har slitit hårt mentalt för att landa den som är jag trots ett materiellt tryggt välstånd. Av flera olika skäl. Av arv och av social miljö och på grund av min alldeles egna personlighet. Och det är samma för de flesta av oss vill jag påstå. Att lära sig att leva, dvs att lära känna och att omfamna sig själv tar tid. Att hitta hem hos sig själv. Och otillräcklighetens kultur gör det inte lättare för någon av oss.
Det är våra sammantagna bakgrunder, attityder, beteenden, förhållningssätt och värderingar som bygger den kultur som idag är helt igenom rådande. En behöver bokstavligen göra motstånd mot den genom att bete sig tvärtom för att det ska börja lossna. Vid ett tillfälle för några år sedan var jag hemma ett litet tag, näst intill utbränd på grund av utmaningar i synen på ledarskap mellan mig och en styrelseledamot i organisationen som jag då jobbade för. Det paradoxala är att jag under den här och liknande perioder i mitt liv då jag på flera sätt varit på botten av mitt självförtroende så har jag gradvis kunnat landa i att känna mitt eget värde som starkast. Säg den meningen högt för dig själv. Kan det verkligen vara så? När prestationen och perfektionismen släpper sitt grepp, vad återstår? Det är då jag har cementerat det jag hoppas ska bära mig resten av livet. Att mer och mer för varje dag våga släppa taget om egot och rädslan för att inte veta vad som ska hända och att stanna upp, vänta in och till och med ganska ofta njuta, inte sällan maxnjuta även då grundfundament i livet är osäkra, som till exempel arbete och inkomst.
Om att släppa taget
En viktig pusselbit i kedjan av händelser på den långa resan att våga släppa taget och låta händelser och människor komma till mig skedde för fem år sedan då jag och några av mina närmaste vänner och kollegor var på en meditations- och ledarskapsretreat på ett kloster i Ungern. Jag kom dit urtrött och hade fyra dagar på mig att varva ner och jag hade aldrig mediterat så mycket någonsin förut. Bara det kan få en människa stressad. Istället lät jag mig guidas av handledaren och eftersom jag ville välja tillit så var det där och då inte så svårt. Jag andades, andades och andades. Vi satt i tystnad med varandra men ändå i gemenskap. Där var också människor jag aldrig hade mött förut men samhörigheten kom av sig självt, bara genom att vi satt där på våra bakar. För ett ovant öga gjorde vi ingenting tillsammans flera gånger varje dag. Men vi vände uppmärksamheten successivt inåt och landade djupare in i lugnet genom att låta tankarna klinga av, ni vet aptjattret i hjärnan. Vårt mentala download som är samma tankar vi alltid tänker och som låser fast oss i mentala cirkelresonemang. Rubriken var Open mind. Vi tänkte kärleksfulla tankar till oss själva först och till människor som står oss nära, till de vi möter ytligt och till de vi då hade något skav i relationen till. Open heart. Jag sov som ett barn på nätterna, pratade av mig med mina vänner som jag vet vill mig väl. Jag har alltid haft ett stort behov av det och kan idag tacka min lyckliga stjärna för alla kärleksfulla människor omkring mig, som kommer till mig när jag som mest behöver det. Och som finns där mitt i dansen då livet leker.
Sista dagen innan avresan var fokus i meditationen på Open will. Det vill säga, att söka förstå den kollektiva undermedvetna drivkraften eller viljan hos mig och andra som jag samverkar med genom att lyssna åt alla håll, även inåt. Inget av detta kollektiva undermedvetna är vi medvetna om en och en, vi behöver söka oss fram till det med lyhördhet. Detta tänk ligger nära det budskap som finns i Zenmeditationen. Jag minns att jag under den nästan 40 minuter långa helt tysta meditationen kom till en punkt där jag verkligen kände att nu släpper jag taget. För mitt inre såg jag ett totalt mörkt inte alls skrämmande rum där jag befann mig och längre bort en dörr som öppnades in till ett annat rum varifrån det flödade mer och mer ljus ut i det mörka. Ut från det andra rummet, ut från ljuset kom en mörk gestalt och gick emot mig och jag kände att allt var bra.
Konsten att skjuta pilbåge
Strax därefter, det var en lördag förmiddag, skulle vi skjuta pilbåge. Riktig pilbåge, med en professionell guide som tävlade för Ungern vid namn Gabor Kéraly. Det som sedan hände var att från att första gången som jag någonsin tar upp en pilbåge som dessutom är oväntat stor och tung att dra så att jag knappt orkar så kommer jag mindre än en timme senare in i ett sådant mentalt avslappnat fokus och flow att jag sätter fyra pilar i följd på ca 20 meters avstånd strax utanför mittcirkeln och den sista mitt i prick. Gabor Kéraly står alldeles bakom mig i lugn tystnad och bara räcker mig pil efter pil. Alla runt omkring mig häpnar. Jag också. Jag får en blixtaning om vad min kropp och mitt sinne, vad allas våra kroppar och våra sinnen, är kapabla till. Det jag vet är att jag vid sista skottet under utandningen precis innan jag släppte pilen tänkte att pilen släpper sig själv, det som sker det sker. Jag släpper taget om hur det ska gå. Lek. Precis då kom flowet, flödet. Det är en av de starkaste erfarenheterna och kunskap jag fått inifrån om sammankopplingen mellan själ och kropp, mellan den kraft som finns inom och den fysiska verklighet som vi ser.
Vad har detta med att duga och göra? Allt. Vi är gjorda för att släppa taget om så mycket vi krampaktigt hänger fast vid av vanor, tankar, känslor och bara fatta detta enda. Vi duger precis som vi är. I Icke-görandet såväl som i görandet. Vi kommer aldrig vara perfekta. Fuck Cancer är skrivet med pärlor på var mans och kvinnas handled. Fuck Perfectionism. Säger jag. Perfektion är en illusion. Vi lever i stora delar i illusioner, olika tankebanor om vad som är perfekt, som inte tjänar oss. Vi är skapade i och av kärlek, det räcker. Om vi bara fattade. Om jag bara fattade.
Tillbaka till Startsidan för Kärleksmanifestet.
