1. Jag är älskad
Lyssna till artikel 1 av Kärleksmanifestet här:
Jag tittar på människorna runt omkring mig på det köpcentrum i en söderförort i Stockholm där jag fredagsmyshandlar en krabba och ser välmående människor. Eller, jag ser människor. Som jag egentligen inte vet något om. Jag prövar en tanke medan jag tittar på några lite förstrött: “Jag är älskad. Och du är älskad. Och du.” Känslan av att något i de orden inte klickar eller möter de människorna jag tittar på gör att jag backar. Är detta ens ett påstående som vi förhåller oss till nuförtiden i Sverige? Är det inte nästintill ett hån rätt in i många människors verklighet på planeten jorden i detta nu? Journalisten Wolfgang Hansson skrev i Aftonbladet apropå en av Trumps irrfärder att ”Världspolitiken har aldrig känts löjligare”. Vad är det för tid vi lever i? Där det individuella självförverkligandet och kvinnans och mannens förvärvsarbete på heltid med familj och barn och/eller bonusbarn och en mängd aktiviteter utöver jobb och skola är målet för många. Där många inte klarar av det eller till ett för högt pris av självklara skäl. Där konsumtion och omsättning av varor och tjänster på jorden som produceras med primärt kortsiktiga lönsamhetsmål ska öka för varje år. Där vi konsumenter har ett krav att allt ska bli billigare och billigare, ja till och med hantverks- och kvalitetstjänster ska vara gratis online eller nästintill. I mitten av juli, tidigare och tidigare för varje år som går, når vi den tidpunkt där vi har förbrukat jordens resurser för det innevarande året. Vi kan alltid göra mer och mer. Det tar aldrig slut. Vi sliter och kämpar i vardagen för att detta ska funka och tycker sällan att vi är tillräckliga. Anders Borg, vår förre finansminister säger i en intervju med Expressens Niklas Svensson att hans barn tycker att han var borta mycket under tiden i den politiska hetluften, men att de “förstår” att han behövde jobba mycket. Han berättar om 100 timmar i veckan och 3-4 timmars sömn per natt. “Det är klart hälsan tar stryk, jag fick återkommande lunginflammationer”, säger han. Vad är det hans barn ska förstå, undrar jag? Varför tar du vår f d finansminister som exempel, kanske någon undrar? Han hade ju en extrem roll. Ja visst, menar jag, och också som förebild, som kulturbärare. Hur många Anders Borg finns det inte som sätter vår arbetskultur och gör oss till högpresterande, perfektionistiska robotar? Kärlekslösheten på våra arbetsplatser gör att de och våra organisationskulturer rostar sönder. Vi behöver kärlek överallt där det finns människor, det gäller alltså på arbetet också. Om du frågar runt bland dina vänner och kollegor så är det otillräckliga vi känner oss. Men det skulle du antagligen inte göra för sådant pratar vi inte om. Vi kämpar på. Och håller så god min vi kan. Och det kan vi inte alltid. Långt ifrån alltid. Och det är ett sundhetstecken.
Fler kärleksrebeller
Hur kan jag påstå något sådant som att du och jag och allt skapat är formade och programmerade i kärlek och vad betyder ens det? Vara älskad? Ännu svårare är det att prata om kärlek just för att avsaknaden av den är det vi hör mest om och att många av oss inte vet hur vi ska uttrycka kärlek eller ta emot den. Kärlek sådan vi kan observera den lyckas inte hålla ihop par, familjer, släkter, arbetsgrupper, religiösa institutioner eller samhällen. Ändå längtar vi efter den och fortsätter hoppas på den. Det är just min uppgift, men inte bara min, att söka ta reda på vad det betyder att vara älskad. Och hur jag ens kan påstå något sådant beror på att jag har kommit till en punkt där jag behöver prata om detta att jag och du, vi alla, är älskade sådana som vi är, som själva utgångsläget för planetens existens. För att jag inte hör på långt när tillräckligt många uttala det i vårt progressiva land Sverige i de offentliga och professionella rummen. Det är inte heller självklart att ta upp kärleken på ett djupare plan som samtalsämne under middagsbjudningen med vänners vänner. Jag vet trots detta att det idag mullrar i folkdjupet av människor i Sverige som vill återfinna ett språk för våra inre liv utan att hamna i olika inmålade hörn. När jag själv börjat göra det sedan några år tillbaka så går det lättare och lättare upplever jag, även med f d arbetskamrater och människor jag möter professionellt. Häromdagen pratade jag med en kvinna som är med och bidrar till att “spiritual capital” används som begrepp i policydokument på Sida kopplat till det svenska utvecklingssamarbetet. Hon menar att det skedde en acceptans så sent som hösten 2019. Allt fler ledare och konsulter inom näringslivet eller media som jag möter har börjat prata om existentiellt ledarskap. Men med det sagt är jag en yrkesmänniska som söker aktivt med ljus och lykta efter referenspersoner på temat andlighet och det professionella och offentliga rummet. Gemene man i landet Sverige tänker nog mest på AA-möten och tolvstegsprogram som finns runt om i landet som har en lång tradition av att närma sig de här frågorna. Eller så har de läst om kärleken bland spridda svenska röster på Instagram eller i några gratismagasin om andlighet som finns hos hudterapeuter och SPA-anläggningar. Jag har själv hört predikningar om kärlek tusentals gånger i religiösa sammanhang som i kyrkan. Min slutsats är ändå klar: Vi behöver bli fler i Sverige som pratar om kärleken, på alla möjliga olika arenor. Vi behöver fler kärleksrebeller. Och med det menar jag inte främst det i allmänhetens ögon ideala uttrycket för kärlek som mest handlar om sex eller åtrån till en annan människa även om det är bland det vackraste som finns. Jag pratar om den kärlek som också ger mig mod att leva med ett öppet hjärta och mod att tala när förakt för mig själva och andra och cynismen antingen gör oss rädda, tysta, bittra eller aggressiva. Det är så mycket lättare att gå den vägen. Och följden av det blir att många av oss jagar som besatta efter kärlek i materiella ting, personer eller stimulans utifrån. Vi slösar vår tid på att försöka hitta kärleken utanför oss själva. Ju mer jag letar efter den utanför mig själv, desto mer talar jag om för mig och andra att jag inte har eller är kärlek. En av mina bästa vänner och en inspiration som kollega sa detta till mig och lade sedan till “It’s a waste of time. SUCK IT IN!” Jag kunde inte sluta skratta åt hennes val av uttryck som röjde en otålighet. Vi är älskade. Vi är redan där. “Allt annat är fåfänga”, sa min vän med eftertryck. Och jag vet att hon har den starkaste personliga erfarenheten av att vara mött och sedd i djupet av sin själ. Jag pratar om kärleken som ett varande, något vi är, bortom allt som går att titta på i forskningslaboratorier. En skapande, livgivande och enande kraft som berör, läker, försonar, torkar tårar eller får oss att gråta av förundran och skratta i äkta glädje. Inget av dessa mina ord räcker till. Jag stapplar fram i mina försök att sätta ord på. Ändå har jag också djup personlig erfarenhet av allt detta och hur det kommunicerar med mig som människa. Apropå religion och kyrkan. Jag har varit en del av den demokratiska delen av frikyrkan i halva mitt liv ungefär. Där är jag inte längre vare sig medlem eller aktiv även om min identitet i den kristna traditionen finns där. Och jag är både oerhört tacksam för att den bakgrunden har gjort mig till den jag är som jag är kritisk till hur den har påverkat mig i långa loppet. Samt att jag menar mig ha rätt att hävda att det idag är en för snäv verklighet för mig med både för trånga former och uttryck. Jag söker uttrycken för andlighet som är allomfattande och allmänmänskliga. Bortom läran, bortom egot. Min relation till kyrkan är en annan berättelse som jag kanske återkommer till vid tillfälle.
Villkorslös kärlek
Hur kan jag vilja skriva ett kärleksmanifest och texter där jag påstår att jag är älskad? Jag vill ställa en motfråga. Om jag har den kunskapen i mig, att kärleken är anledningen till att vi ens finns, hur kan jag inte inte behöva uttrycka det? Annorlunda uttryckt: Jag har en växande insikt i mig att jag behöver säga det och att denna min kunskap är värd och nödvändig att berättas, det är något som gått förlorat i vår tid. “Kunskap”, frågar nu vän av vetenskaplig ordning sig? “Var kommer den kunskapen ifrån? Inifrån? Det är inte kunskap.” Då kan jag också börja med att säga att jag håller med. Såtillvida att det inte är så vi har definierat kunskap på mycket mycket länge. Det är en kunskap jag inte har fått på empirisk väg genom traditionell forskning men som jag och alltfler ändå anser är kunskap och som gärna får beforskas mer framöver. Vi behöver också återerövra gammal kunskap från människor som fått ta del av den inifrån under årtusenden som inte går att mäta och väga. När jag ska uttrycka och skapa det som just jag är här på den här jorden för att uttrycka då måste det sägas. Allt det jag kallar min kunskap kommer i lika delar inifrån mig själv och i samtal med människor som likt mig strävar efter att vara inifrånstyrda, som den till exempel kommer från att observera andra, lära genom att göra (oftast misstag) samt i t ex mitt yrke genom att ta intryck av empirisk forskning och fakta kopplat till affärs-, verksamhetsutveckling, ledarskap och medarbetarskap; privat, offentligt och ideellt. Jag har varit i många sammanhang i mitt arbete och träffat och jobbat med en och annan som syns och hörs i det offentliga livet. Jag har inte sällan känt mig som en observatör ändå, mitt i vimlet och jag har ofta undrat vad det beror på. Så långt jag kommit nu i mitt liv, genom all reflektion, alla misstag och all framgång på det personliga och professionella planet så vet jag en sak helt säkert. Våra livsavgörande problem på den här jorden kommer ur bristen på känsla för alltings oändliga värde, oavsett övriga omständigheter. Att vi inte agerar på det är en konsekvens av att vi inte känner det och/eller tycker det. Men det fråntar inte mig uppfattningen om att vi är det. Och i brist på att vi inte upplever det kämpar vi bokstavligen livet ur oss för att kompensera för denna förlust av äkta kärlek av det som är större än oss själva. Vissa kallar den villkorslösa kärleken för Gud eller Allah, livets energi, anden, inspirationen, kvantfysik, källan eller själen. Andra vill hellre prata om människans obestridliga värde, att vi alla hör ihop med varandra på ett eller annat sätt men inte blanda in något “större än oss själva”. Själv söker jag mig fram men menar att det finns en källa som flödar, en själ som är ren och villkorslös kärlek och att den flödar i evighet.
Paradoxen i Sverige
Jag menar på fullaste allvar att det klimat Sverige bärs upp av har tappat bort kärleken som grundläggande skaparkraft, eller åtminstone hoppas på den och uttrycka det. World Values Survey där Sverige tryggt placerat sig längst bort i övre högre hörnet länge nu visar att vi har en blandning av sekulära, frihetliga, individualistiska, toleranta och solidariska värderingar. Något att vara stolt över samtidigt som jag mer och mer börjar känna att vi även har målat in oss i detta hörn med få möjligheter att expandera vår verklighetsuppfattning på vissa avgörande plan. Det har ett ohyggligt stort pris som ingen tycks vilja eller kunna beröra i den övergripande offentliga samhällsanalysen över Sveriges ödesfrågor. Med följden att ensamheten, den själsliga tomheten, den existentiella smärtan och meningslösheten tömmer oss på vår livssaft. Denna tomhet och smärta sköljer över världen i takt med att välståndet ökar och visst är det intressant att vi i Sverige som kommit så långt på så många plan kanske har drabbats hårdast. Just för att vi är bland de länder som aktivt och kanske oftare mycket subtilt och ängsligt motarbetar perspektiv och kunskap som ens andas andlighet så blir livssmärtan ändå stark eller starkare än på andra håll. Ta aktivitetshets, trötthet och utmattning, materiell statushets, oengagemang, ofrivillig ensamhet, leda, självmord, depressioner och inte minst en kontinuerlig och ökande utskrivning av antidepressiva till barn i allt yngre åldrar utan uppföljning av läkare som exempel. Kan en dröm få vara att Sverige ändrar kurs och går före även här som på så många andra progressiva områden? Kan en dröm få vara att just för att vi kommit så långt med att myndigförklara och ge individuell frihet till människan och har så relativt hög grad av tillit till andra, så kan vi gå före i den rörelse som fortgående vill utforska och utvidga medvetandet om vad det innebär att vara människa? Och ta tillbaka det essentiella i vikten av tillhörighet som ryms i det som World Values Survey betecknar som Survival values och som hjärnforskningen de sista åren visat som lika fundamentala som fysiologiska basbehov hos människan. Hjärnforskningen har lärt oss att den heroiska individualismen leder till för mycket av ofrivillig ensamhet. I Sveriges fall leder det till tron på att individen bör och kan klara det mesta i livet själv. Det är inte bara fel utan livsfarligt. Att överleva - survive - handlar om att inse sitt beroende till allt skapat och till den kraft som skapar oss. Vi kan aldrig på allvar lösa mötet med andra kulturer som kommer med dessa värderingar, ja vi kan aldrig lösa integrationsutmaningen tillsammans med människor som med djupa kollektiva och inte sällan religiösa övertygelser flyttar eller flyr till vårt land utan att ha en chans att förstå vilket andligt vakuum de hamnar i. I Sverige ser vi ner på en sådan erfarenhet och sågar gång på gång av den gren vi själva kommer ur och det blir fritt fall utan att vi låtsas om eller ens märker det. Må det få ett slut för allas skull.
Älskade människa, imagine
Det är bara när jag själv börjar möta och definiera den här tomheten och bristen på äkta kärlek med mina trevande tankar och känslor som vi kan finna något av det vi söker så desperat efter på andra håll men aldrig kommer att finna där. Det är då jag börjar acceptera och släppa taget om mycket jag tagit för givet och inhämtar andra kunskaper än vad jag brukar som jag kan börja släppa in det ljus som kommer med de insikterna och den erfarenheten.
Att söka och finna kärleken som sammanlänkar allt levande med varandra och gör oss helt ömsesidigt beroende. Det är en insikt som gör att vi kan se på oss själva och andra med medkänsla. Först då kan vi ens våga hoppas på att bo på denna jord med oss människor som en välmående del tillsammans med allt skapat och levande. Älskade människa. Det behöver sägas så ofta som möjligt. Imagine. Hjälp och stötta du som vill och kan.
Huvuddelen av den här texten skrevs sommaren 2019 men har kompletterats något lite i juli 2020.
Tillbaka till Startsidan för Kärleksmanifestet.
