4. Jag lever ut kärleken till andra
Lyssna till artikel 4 av Kärleksmanifestet här:
I de första tre artiklarna i Kärleksmanifestet har jag sökt sätta ord på det oerhörda att jag är älskad, jag duger som jag är och att jag hämtar nödvändiga kunskaper från mitt inre. Då blir jag mycket mera rustad att leva ut kärleken till andra. Jag känner ett behov av att problematisera den här rubriken på en gång, detta att leva ut kärleken till andra, även om den är själva fundamentet för detta att vara människa. Att vi i grunden har potential till godhet som vi är här för att sprida till allt levande. Att vi förstod det. Att jag förstod det.
Vägen dit går genom att jag själv vill och vågar ta emot kärleken genom mig först. Det blir så lätt en över- och underordning annars. “Jag som ger är god och stark, du som tar emot är utsatt, behöver mitt stöd och är svagare”. Och där och då går vi vilse. Ojämlikhet skapas i realtid. Ett av mina mantran har under flera år varit “var min egen bästa vän”. Jag satte upp det på kylskåpet när jag hade det jobbigt för några år sedan. Med det sagt, jag är medveten om att alla inte klarar av det i stunden och andra har aldrig fått lära sig att se på sig själv med kärlek till exempel genom en förälders eller annan vuxens blick. Som vuxna behöver vi ibland ha en annan människa som kan hjälpa oss att se det vackra i oss, för att vi ens ska våga börja se oss själva. Men ett vet jag säkert och det är att inför orden om att “älska sin medmänniska som sig själv” så ska vi börja med att oftare lägga tonvikten vid den sista delen av meningen: Som sig själv. Som dig själv. Som mig själv.
Speciellt i vår kultur av otillräcklighet och krav på perfektionism som oftast är ett överslag på en tro på vad andra människor förväntar sig av mig, inte vad jag själv verkligen djupast sett önskar, vill eller behöver. Låt kärleken strömma genom dig ut till andra och se till att suga åt dig själv på vägen. Det är när jag själv tar in kärleken som finns för mig som det riktigt viktiga börjar hända. Det som gör att att jag lite lättare kan ta in och förhålla mig till en annan människa. Att säga till sig själv att jag är älskvärd, värd att älska, förändrar allt på hur jag ser på det som händer mig i relation till andra. När det skaver, när det blir konflikt i vardagen eller polarisering i samhället i stort kan jag lättare se på mig själv och den andre med en känsla av att vi nog ändå gör så gott vi kan i stunden. Jag kan i alla fall komma tillbaka till den känslan när ilskan, sorgen eller smärtan lagt sig. Och den kan få bära mig vidare, de små stegen, ett litet i taget. Att röra på sig i den här riktningen är hela meningen. Att försonas med sig själv och andra. Inte alltid acceptera eller förstå avskyvärda handlingar, trauman och svek, men försonas med dem. För din och min egen skull. För att kunna och orka gå vidare. För att ljuset ska kunna sippra in igen och igen.
Att drivas av att omedvetet söka döva sin egen smärta
Jag kan uttrycka vikten av att känna kärleken till sig själv som något av största vikt på ett lite annat sätt. Om jag inte någonsin anar en droppe i havet av vidden av den villkorslösa kärleken som ges till mig hela tiden så kan jag inte tro att jag i det långa loppet ska pytsa speciellt mycket av denna droppe vidare till andra. Då handlar det mer om att prestera och batterierna tar förr eller senare slut eller så ser andra människor igenom en. Du kommer inte att orka det till slut. Eller så blir du trött, tröttare eller ännu värre bitter och gnällig. Tro mig, jag har sett det på nära håll, inte minst i religiösa sammanhang. Många är de som tror och har trott att kärleken till andra handlar om att ge och ge och ge utan att ta och ta och ta vad jag behöver själv. I lika delar helst. Denna kärleksfulla blick på mig och känsla inför mig själv är motsatsen till mitt ego. Egot handlar ofta om mina egna smärtpunkter från förr som söker lindring och mina tankar och känslor, ja mina reaktioner på dessa händelser. Om jag är för fast i mina smärtpunkter så blir konsekvensen att mina drivkrafter blir inriktade på att jag vill och behöver rädda världen för att konstant rädda mig själv. Just jag måste alltså hjälpa andra för att rädda världen. Detta leder till ett fokus på det egna egot. Ofta uttrycker vi det positivt som passion. Faktum är att när passionen är för mycket riktat på att jag i grunden konstant arbetar med min egen smärtlindring så kan jag inte uppvisa någon större och långsiktigt bärande generositet eller medkänsla. Detta tillstånd har givit oss alldeles för många rådgivare som tar sig själva på för stort allvar, människor som tror de vet bättre än andra ofta ganska omedvetet.
Jag själv har stor erfarenhet av att både befinna mig i sådana här sammanhang där andra har velat vara mina rådgivare och att själv ha tunnelseende när det kommer till mina viktiga frågor, min passion som bygger på mina smärtpunkter. Detta har direkt relevans för hela frågan som är aktuell just nu runt om i världen om att befinna sig i olika åsiktskorridorer och i ett grupptänk där vi anklagar varandra, den andra korridoren eller gruppen för att bedriva fejk news. Den egna gruppen ser sig som “bättre än” i stället för att nöja sig med att den är unik och annorlunda och har ett eget existensberättigande i sig. Så späs polariseringen på. Så splittrar vi oss från varandra.
Att drivas av kärleken från mitt inre
Om jag verkligen förstod att jag genom att börja älska mig själv med allt det som är jag, i mina brister, i mitt mörker och mitt ljus, att jag först då kan ge till andra den kärlek som gör att jag kan se på den andres ljus och mörker och dennes utsatthet med vetskapen om att vi alla bär på allt det där sammansatta. Det är att vara människa. Det blir en helt annan dialog kan jag lova. Eller det lyser i alla fall igenom i alla dina och mina beteenden, attityder och förhållningssätt, det kan jag också lova. Först då kan vi vara snälla på riktigt genom att vara tydliga mot oss själva och varandra och inte ducka för det till synes svåra samtalet. Min strävan blir då att mer och mer visa mig själv medkänsla och min drivkraft blir att vara den förändring jag vill se i världen. Be the change you want to see in the world, ser vi allt oftare som en slogan. För mig är det detta som avses. Jag har själv fått känna kärleken i mig själv, liksom mörkret och jag kan möta dig i ett samtal som gör att vi känner igen oss. Vi blir mer av jämlikar.
I den bästa av världar så kan jag då helhjärtat göra något för någon annan utan en tanke på att få något tillbaka för jag har redan allt det jag behöver, inom mig och från kraften i de människor och de liv jag väljer att ha nära.
Riktigt så här enkelt är det såklart inte i praktiken. Ja, i min värld närmar vi oss här det allra svåraste med att vara människa i kärlek. Och det får också vara ok. Att se på sig själv med medkänsla handlar också om att inse behoven som vi har av att känna oss behövda och värdefulla i andra människors ögon och att kunna påverka andra och vara både kompetent och omtyckt. Dessa är basbehov hos människan som inte går att bortse ifrån. Det ger oss en känsla av att tillhöra gruppen och kollektivet som är livsviktig. Men faktum kvarstår, ju mer jag inser att jag är villkorslöst älskad desto mindre behöver jag andras ständiga bekräftelse som inget mindre än en drog på att jag är älskad och att jag duger som jag är. Se där roten till prestationssamhället.
Att drivas av att kunna ge kärleken vidare
För visst handlar hela det här livet om att öka medvetenheten om att jag kan ta emot, själv vara och leva i och leva ut kärleken till andra. Det finns en under århundradena och alltjämt mycket uppskattad bön på temat att finnas för den andre som Franciskus har skrivit. Jag kan personligen enbart förstå och ta till mig den om jag själv först inser och känner att jag är villkorslöst älskad. Utan kärlekens ljus från mitt inre, utan att känna mig någorlunda sedd genom någon människas ögon och utan att jag känner att jag duger som jag är så kan jag inte älska och ge till andra så som bönen uttrycker. Det är min erfarenhet och tro och om någon förstår den vackra gamla bönen på ett annat sätt så hör gärna av er. Det finns för mig både en tröst i den vetskapen och en uppmaning att söka den kärleken till mig själv.
Delar av bönen lyder fritt översatt:
Låt mig inte så mycket söka efter att bli tröstad som att trösta, inte så mycket söka efter att bli förstådd som att förstå, inte så mycket söka att bli älskad som att älska. För det är genom att ge som en får. Det är genom att glömma sig själv som en finner sig själv. Det är genom att förlåta som en blir förlåten.
Visst uttrycker bönen en längtan efter något helt avgörande om vad det är att vara människa, bortom religioner, läror eller trosuppfattningar. Vi människor är här för att kunna och orka ge av oss själva till varandra och allt skapat och vi gör det när vi får landa fullt ut hemma hos oss själva, när vi har möjlighet att vara vårt bästa jag. “Vi vill att våra medarbetare ska nå sin fulla potential” står det i vart och vartannat företags och organisations “People and Culture”-dokument för närvarande. För mig går det inte att på djupet jobba med de frågorna på våra arbetsplatser om vi inte också pratar om kärleken som en grund för att det ens är möjligt. Vad innebär det att vi är i vår fulla potential och framför allt, hur kan vi komma dit? Varifrån hämtar vi inspirationen och energin till att jobba med de frågorna över tid? Det är delvis olika för olika människor för ingen är den andre lik. Min övertygelse är ändå att lika för alla, att där det finns människor så finns det kärlek och utan att söka benämna den så vilar vårt sökande efter “engagemang” och “motivation” (både inre och yttre) på en bräcklig grund och våra organisationskulturer rostar sönder sakta men säkert. Jag vill påstå att detta är fallet när vi pratar om det generella oengagemanget på våra arbetsplatser, så mycket som 80% lågt eller inget engagemang i den globala arbetsstyrkan menar Gallup. Tydliga kulturer tas fram som för all del kan ha skapats i delaktighetsprocesser med samverkan som princip. Men över tid? Var finns den dagliga omtanken om den som är jag och den som är du, våra olika behov och drivkrafter? Var finns avstämningen av hur vi varje dag formar den organisationskultur som i realiteten blir den rådande. Var finns säkerställandet av samsyn (alignment)?
Det är då jag menar att kulturen sakta men säkert rostar sönder, hur glimrande den än var formulerad och framtagen från början. Vi möter för sällan våra djupaste behov som människor på våra arbetsplatser och vi skapar inte syften som möter vår djupaste längtan som människor att ge vidare av oss själva till andra, i grunden att ge av den kärlek som finns i oss alla, om än att den känns så liten som en flämtande låga. Många är vi som längtar efter att arbetslivet handlar om att göra något på riktigt viktigt. Om vi går till Mazlows behovspyramid så handlar vägen till självkänsla och självförverkligande, de två översta stegen på trappan över mänskliga behov, om möjligheten att erövra inre motivation. Vi är beroende av den yttre motivationen likaså, men möjligheten att jobba med den inre är underutvecklad visar forskning. Hur ska vi orka se oss om och ge vår kärlek vidare till våra kollegor, chefer och ledare såväl som medarbetare om vi inte får fatt på både vår inre och vår yttre motivation? Dvs om vi inte på arbetsplatsen tillåts att jobba med våra drivkrafter, lösa eller mildra smärtpunkter för en stund i de arbetsrelationer vi är beroende av för att skapa resultat. Det handlar alltså om våra relationer, om våra förhållningssätt till oss själva och varandra mitt i bruset, mitt i vardagens hanterande av uppgifter på löpande band.
Vi människor har potential till godhet. Ja, min övertygelse är att vi kan ge varandra kärlek. Jag känner det så tydligt i samhällsdebatten för närvarande. Detta skede just nu som snart är historia då det internationella och nationella tonläget är uppskruvat och inte sällan aggressivt, då växer sig motkrafter till polarisering allt starkare. Jag vill vara med och bidra till det. På djupet vill jag påstå att vi törstar efter vänlighet, ja radikal snällhet som inte ber om ursäkt för sig utan vill att den andre ska må bra och hitta sig själv i så stor utsträckning som möjligt, precis som jag vill. Vi glömmer så ofta vänligheten för närvarande som vill vårt gemensammas bästa.
Jag vill sammanfatta den här fjärde artikeln i Kärleksmanifestet så här: Kärleken till mig själv genom kärleken från mitt inre. Kärleken till mig själv genom kärleken från andra och allt levande. Kärleken till andra och allt levande genom kärleken från mitt inre. Ett ständigt flöde. Jag önskar att du och jag medvetet varje dag vill länka till det här flödet utan början och utan slut.
Tillbaka till Startsidan för Kärleksmanifestet.
