Krossa glastaket för andlighet i offentlighetens Sverige
Julen är runt hörnet liksom vaccinet. Coronapandemin är i zenit liksom klimatkrisen. USA får nya ledare i Biden och Harris och något naivt men också mänskligt i många av oss vill se dem som frälsare. Vi längtar efter frihet och försoning på så många plan. Sverige, normalisera och avdramatisera andligheten och se den som nyckeln till det kärleksfulla ledarskap som planeten törstar efter.
Den här artikeln vill krossa glastaket mellan det privatreligiösa och andlighet som en naturlig del av det offentliga rummet i Sverige. Du som är rädd för religiösa ingrodda sanningar i den här texten och därför redan nu planerar för att sluta läsa kan testa att läsa vidare ett tag till. Det finns en frihetens lekplats för människan, bortom Gudsbegreppet. Här tappar jag eventuellt mina religiösa vänner och det vore riktigt sorgesamt så fortsätt även du att läsa ett stycke till och se vad som händer med dig. Var kan vi alla mötas? Jag prövar mig fram och vill påverka det genom att skriva den här artikeln riktat till alla som ser sig som ledare eller opinionsbildare både formellt i kraft av sin roll och som inte har en sådan formell position. Ett liknande samtal väntar ännu på att publiceras och sändas i Sverige och det är inget annat än ett fattigdomsbevis inför de utmaningar Sverige och världen står inför i juletid 2020. Jag är naturligtvis fullt medveten om sprängkraften och tabun i ord som “andlighet i det offentliga rummet i Sverige”.
En möjlig definition av andlighet är kanske därför först på sin plats.
Andlighet och den universella för alla flödande kärleken som grunden till allt skapat är ett och samma.
Andlighet är en kvalitet eller ett tillstånd som kommer ur att vi är andliga varelser med kärleken som källa till livsmening och uppdrag. Den befäster att allt skapat hör ihop och är ömsesidigt beroende.
Detta sätt att se på livet återfinns även i olika delar av alla våra religioner men sanningsanspråket har tyvärr blivit synonymt med religion och här behövs självrannsakan. Jag är också medveten om den arrogans som kan sprida sig som ett resultat av att andlighet för en del innebär att själva definiera sig som mer upplysta än andra “normala människor”. Båda dessa företeelser, sanningsanspråken och den andliga arrogansen, är djupt olyckliga. Låt oss istället inspireras av en definition på kärlek av socialpsykologen Erich Fromm (1900-1980): “Viljan att utveckla sig själv i syfte att nära ens egen eller andras andliga växt.” Kärlek är idag sorgligt nog ett uttjatat och urvattnat ord som mest associeras till motsatsen, brustna relationer, när det egentligen handlar om det mest fundamentala, meningsfulla, universella - lika för alla, allomfattande.
För det är allvar nu. Kärlekslösheten och brist på andlighet gör att kittet inom och mellan människor och människor och planeten vittrar sönder. Vi behöver arbeta med de verkliga farorna och främja ödmjukhet inför möjliga lösningar. Då har vi inte råd att sitta fast i våra olika andliga, agnostiska, ateistiska, filosofiska och religiösa skyttegravar och trosuppfattningar.
Jag känner en alltmer desperat frustration att vi kan så mycket bättre vi människor. Vi blir alltfler som längtar till något nytt. Med respekt för att vi var och en kommer med olika ingångar och erfarenheter och att vi landar i olika slutsatser. De flesta av oss har förutsättningen att hålla massor av tankar i huvudet samtidigt och inte fastna i våra egna egon, alltså invanda tankemönster. Så begåvade och medvetna kan vi vara. SVTs Svenska Nyheters satiriska sång “Jag avskyr dig och allt du tror på” gav mig luft under vingarna. “Jag kan ha fel”, heter Björn Natthiko Lindeblads senaste bok som släpptes under hösten. Att dessa utgivningar sker nu är naturligtvis ingen slump utan ett tecken på en gryende medvetenhet om paradoxerna och hur lite vi egentligen kan sägas veta.
Påven Franciskus tar banbrytande steg för att närma sig människans villkor och vardag i detta nu. Coronaåret 2020 som snart blir ett nytt år manar oss till att lära av det som hänt. Ola och Anna Rosling på Gapminder påminner oss om att mycket har blivit bättre i världen när vi ser till FNs millenniemål. Men säger Ola i en intervju i Dagens Nyheter nyligen: “Coronaåret riskerar världsfreden och skapar oro, arbetslöshet, fattigdom, främlingsfientlighet. Diktatorerna utnyttjar pandemin för att få mer makt och sätta lagar åt sidan.”
Bara för att detta år har varit det mörkaste året globalt på årtionden så är det därför inte samma sak som att det är rätt att så snabbt som möjligt och med samma medel återgå till det som var förut. Det finns ingen mening med ondskan och helvetet som sker i denna världen, men lära oss av det har vi både en möjlighet och i många fall en skyldighet att göra. Vi behöver ett inre och ett yttre klimat i harmoni. För en planet som människan inte planerar fly ifrån och lämna efter sig med hög feber, försämrad lungkapacitet och andningssvårigheter, smak och luktsinne, huvudvärk, trötthet, psykisk ohälsa och en social och mental distansering. Parallellerna saknas inte mellan människans och planetens tillstånd denna pandemitid.
Älskade människa, sluta jaga livet ur dig och planeten jorden. I din övertro på att allt annat på planeten är underställt dig, gör du dig mindre och svagare, tommare och mer ihålig alltmedan naturen pendlar mellan att stilla observera när du sakta bryter ner dig själv eller tvingas följa dig.
Nu är klockan slagen. Men vi vet inte riktigt hur vi ska göra för att ta oss upp ur våra egna piedestaler, åsiktsdiken och -korridorer. Vi längtar efter att få vara de vi är utan att skämmas och skuldbeläggas. Med mina ord så längtar vi efter att få leva ut vår andliga längtan som i grunden är en längtan efter villkorslös kärlek och frihet. Vad vill du kalla din frihetslängtan? Min har sin grund i att jag ser mig som en andlig varelse med mänskliga erfarenheter. Vi är många som tvingas leva med det offentliga rummets förkastande av denna dimension framför allt i Sverige med följden att människor fastnar i sitt intellekt och “bär omkring sina huvuden från mötesrum till mötesrum” som salig Sir Ken Robinson uttryckte det i ett av Ted talks mest sedda föredrag “Do schools kill creativity” från 2006 med adress till den akademiska världen. Detta budskap är tyvärr fortfarande högaktuellt. Det behöver i grunden inte finnas någon polarisering mellan vetenskap och andlighet. Vad som händer i detta mentala ökenlandskap är att det djupt mänskliga torkar ut. Febrigt letar vi istället prestationer och adrenalinkickar för kortsiktig tillfredsställelse och existensberättigande. Se här roten till katastrofala beslut av företagsledare, offentliga beslutfattare och opinionsbildare med avgörande betydelse för planetens framtid.
Individuationen och myndigförklarandet av människan som är en styrka kan Sverige använda för att ta ett nödvändigt steg till genom att i de offentliga rummen addera till analyserna att många av oss ser människans djupaste identitet som andlig.
När så inte sker leder det lätt till känslan av existentiell tomhet, absurditet och meningslöshet. Jag menar att det ligger nära till hands att diktatoriska beteenden då också accepteras alltmer. Nu ser vi dem också på amerikansk mark. Vi vet såklart att Biden och Harris aldrig kommer att kunna rädda oss. Och ingen annan kommer att kunna frälsa oss heller. Det är här andligheten och ett omdefinierat ledarskap är särskilt kritiskt att börja jobba med, sida vid sida. De allra flesta av oss människor vill känna oss respekterade, få en ökad självkänsla och en frihet att få landa mer och mer i den vi ska vara, i våra unika livsberättelser. Att känna att det vi gör är meningsfullt.
Ett ledarskap som möjliggör det ser som sin främsta uppgift att både distribuera makt till andra och påverka genom sin egen. Ledaren ser varje situation, problem eller möjlighet som en del av sin kontext och gör sitt övergripande ledarskap till ett värdskap som möjliggör för det vardagliga ledarskapet att uppstå ur grupper i samhället eller på arbetsplatser i syfte att låta människors olika röster, kompetenser och erfarenheter få komma fram. För att kunna göra det behöver vi bejaka att fler och fler ser sitt eget inre som en nödvändig plats att återkomma till varje dag för att hämta kraft, nödvändiga insikter och kunskaper och också möjliggöra kollektiva intelligenser. Vi behöver jobba med vår självkänsla, med att inte vara så fast i våra egna reaktionsmönster så att vi kan vara så fria det går i stunden inför triggers och gamla blockeringar som håller en tillbaka i undvikande beteenden eller så attackerar vi och markerar position och roll.
Att jobba med sig själv och andra på det här sättet är andlig utveckling och det är det kärleksfulla ledarskap Sverige och planeten behöver.
Som bejakar olikheter, komplexitet och osäkerheter och lär oss att jobba och leva med dem och livets paradoxer. Min frihet och andliga utveckling är alltid i relation till någon annan och förutsätter att du har samma förutsättningar. Villkoret är alltså att min andliga växt inte stannar vid min personliga framgång utan att den leder till en moral och etik som vill planetens bästa.
Religionerna har sin viktigaste uppgift i att ogenerat och högljutt basunera ut: Friheten är oss alla givna och vår uppgift är att leva i kärlek och göra så gott vi kan. Varken mer eller mindre. Med det förhållningssättet till livet och planeten kunde jag på min pappas urnsättning i Majorna i Göteborg i fredags med full kraft instämma i psalmen “Härlig är jorden” och sjunga de ord som var barn av sin tid: “Frälsarn är kommen, frid över jorden Herren bjöd.”
En riktigt God Jul och ett Gott Nytt år i frihet önskar jag dig!
Kristina Herngren, Self & Soul