Lyssna till artikel 5 av Kärleksmanifestet här:

Vad händer om jag är i min styrka, i mitt ljus, vem blir jag då? Av egen erfarenhet så vet jag att den frågan skrämmer mig. Den källa jag kallar för den villkorslösa kärleken som vi alla är sprungna ur, varför är vi så rädda för den? Varför är jag så rädd för den? Vem blir jag om jag vill leva så uppkopplad mot den som jag har möjlighet till? Ohanterlig utifrån den gemensamma rådande normen? Blir jag övergiven då? Jag återkommer till mitt svar på den frågan senare i texten. Jag ska ge ett av världens mest kända exempel på att bli lämnad på grund av att avvika från den rådande normen. Insikterna som jag fått av det exemplet har visat sig vara en befrielse för min syn på människan, hur konstigt det än kan låta. 

Under en period i livet för ca 10 år sedan då jag var i en brytpunkt sökte jag upp Lars Collmar, pensionerad präst från Adolf Fredriks församling i Stockholm och tidigare känd för allmänheten från  TV3 och ZTV som “präst i natten” i mitten av nittiotalet. Lars ville finnas till för människor och svarade på alla möjliga sorters frågor. Vilken fantastisk människa Lars Collmar! Svårplacerad och fri. Jag mötte honom för att befria mig från några mentala tvångströjor i relation till synen på kristen tro i allmänhet och på Bibeln i synnerhet och jag kom att besöka honom många gånger för att prata om allt möjligt som jag undrade över då. När han blev som ivrigast i våra samtal vilket hände ofta, både när det hettade till och när han blev röksugen, tog han med mig till köksfläkten och så stod vi där och tryckte i hans kök utan att sluta prata alltmedan cigarettröken trängde sig djupare och djupare in i väggarnas och soffornas skrymslen och vrår. När jag frågade saker som “Varför var Jesus tvungen att korsfästas, egentligen...?, jag kan inte tro på läran som kristen tro målar upp att Jesu död är själva huvudsaken och att bara om vi tror på honom, hans död och uppståndelse så har vi fattat grejen och lever lyckliga i alla våra dagar”? Lars tankar kring detta var som han, befriande och samtidigt svårsmälta, såklart, ingen har någonsin sagt att det viktigaste i livet är enkelt för oss människor. Han svarade ungefär så här: Människan Jesus sådan han var, bärare av kärlek, ljusbärare, vad han sa och hur han levde blev för mycket för makteliten på den tiden. Människor började lyssna för mycket på honom. Det var därför Jesus röjdes ur vägen genom korsfästning. Kärlek, att utmana en maktelit eller att säga som det är kan vara oerhört provocerande. Det kan föda hat. 

Ja såklart det var så. Kärlek och jämlikhet, ja allt skapats lika värde utmanar våra bekvämlighetszoner, våra maktförhållanden och vår egen självbild. Är det därför vi är rädda, vi människor, för att vara oss själva? För att vi någonstans ser mer än vad vi orkar uttrycka eller leva upp till? Det är enklare att förhålla sig till maktstrukturer, förlika sig med dem, anpassa sig till dem och följa dem. Eftersom vår sociala hjärna och vårt hjärta allra helst vill och också måste tillhöra den grupp vi har fötts in i eller själva valt för att överleva. Ja, det är en bidragande orsak till att vi är så bekväma. Det är jag övertygad om.

Och då kommer följdfrågan: Hur bra mår vi av det då? Alltså inte bara planeten utan du och jag? Hur mår du av att stanna inom din bekvämlighetszon? Jag vet inte svaret, det gör bara du. Jag vet bara att jag inte har mått bra på längre sikt någonsin av att anpassa mig för mycket till de normer som finns inom näringsliv och samhälle. Och jag vet att jag inte är ensam. Är det inte det vår samtid visar? En för stor ängslighet, för mycket av likriktning och följden likgiltighet, för ängsliga för att ta risker, att säga som det är. Brenée Brown som har forskat i 20 år om skam och sårbarhet, mod och empati menar att det vi mår sämst av över tid, är att inte få leva ut och jobba efter våra värderingar som handlar om de djupaste drivkrafterna vi har som människor, som vi inte alltid ens är i kontakt med regelbundet. Som vi har slutat att lära av och känna. Brown pratar om att det viktigaste är att äga sin berättelse, älska sig själv och att tala från hjärtat. Det mjukar upp våra skamkänslor, känslan av att vara fel, och det säger sig självt att det leder till att jag känner mig mer rätt ute vilket föder positiva energier åt alla håll. 

Vi mår inte bra av att stänga inne våra personliga berättelser! Vilken är din? Se här skälet till att jag, trots allt, skriver dessa rader, till att jag är som jag är på jobbet, till att jag är som jag är som människa. Jag har fått höra bra saker under årens lopp som har petat mig i den här riktningen mer och mer. Jag har fått feedback som: “Det är inte attraktivt när du ber om ursäkt för dig själv, du har en kraft i dig som talar, släpp ut den”. Mitt ängsliga jag talade tydligen sitt tydliga språk. Eller “Du är för mångordig nu, vad är det du försöker säga egentligen”. Ja, återigen min ängslighet som talar. När jag blir nervös, pratar jag mer, fortare och med en ljusare röst och försöker mindre framgångsrikt att göra mig förstådd. Problemet som jag här vill beskriva är att jag ofta vet vad jag både känner och tycker i stunden. Men jag vågar inte alltid säga det rakt ut. Med följden att det kan komma en massa ord bara. Eftersom orden bara är en ytterst liten del av det jag kommunicerar med, kroppen, min attityd, min energi så sipprar min ängslighet fram i de lägena. Speciellt om jag försöker dölja det. Ansträngt läge alltså. 

Vi har ett val

Om vi stannar upp här för en stund för att begrunda vad det är som händer med oss i de här lägena så föder den här energin samma eller liknande energi hos andra och vi får tillbaka av den energi vi sänder ut. Det är motsatsen till rubriken i den här artikeln: Jag låter mitt eget ljus skina. Med andra ord så har vi här ett av vår världs mest akuta problem att lösa och det handlar om dig och mig. Problemet lyder: När jag stannar i min bekvämlighetszon och döljer mitt eget väsen och min personliga berättelse av rädsla för att stöta mig med gruppen fast jag egentligen behöver uttrycka mina behov så kommer jag till slut att släcka ner mina känslor och tankar och att må dåligt. Med den energin jag då utstrålar får jag andra att bli ängsliga och på sikt må dåligt. Detta gör mig ännu mer benägen att sluta mig för att bevara den energi jag trots allt har för mig själv och de mina, om det så är på jobbet eller privat. Och så håller vi på. Stressen i amygdala i hjärnan gör bokstavligen att analysverksamheten i det värsta scenariot stannar av helt. Som en konsekvens av det lyssnar vi ännu mer till auktoriteter och eftersom hjärnan och min förmåga till fria tankar för stunden är nedsatt eller bortkopplad så vill vi att ledaren helst ska uttrycka sig så enkelt som möjligt så att jag lätt kan snappa upp åsikterna och föra de vidare. För jag vill ju kunna ha något att prata om med andra likasinnade. Se här roten till ältande av negativa tankar, skyllandet på andra och försvarstalen för att skydda sig själv. Det måste ju vara någon annans fel. Hör ni att detta gigantiska akuta problem leder till att vi kommer att må dåligt, hur vi än vänder och vrider oss. 

Alltså handlar mitt livsval om detta: I valet mellan att dölja min egen berättelse, förbli passiv, oengagerad och må dåligt eller att öva mig i att jag har rätt att må bra, rätt att vara den jag är och ska vara, rätt att älska mig själv och känna ljuset sippra in steg för steg, år för år, rätt att leva i min kreativa källa och rätt att uttrycka min sårbarhet som en följd, den självklara rätten att äga min berättelse för att alls kunna må bra på djupet, så är det min strävan att välja allt det jag har rätt till i motsats till att sluta mig. Kommer allt bli bra alltid? Nej. Kommer jag att uteslutas ur grupper? Ja. Kommer det betyda att jag för alltid är dömd till ensamhet? Det beror på. Nej, för att du kommer att dra till dig människor du behöver i olika skeden av livet om det är vad du vill och du är öppen för det. Ja, för att i någon mening kommer en människa alltid att känna sig ensam då och då eller hela livet. Nej, för att på djupet så är vi aldrig ensamma. Vi är ur och i kärlek. Kärlek är alltid i relation till någon annan eller något annat, ett flöde. Aldrig ensam.

Jag låter mitt eget ljus skina. Jag väljer det igen och igen. Det börjar med min möjlighet att ha så mycket medkänsla med mig själv, ja älska mig själv så mycket att jag börjar våga pausa, slappna av och stilla mig lite. Jag behöver börja våga känna mina egna andetag, livets ande, livets kraft som flödar hela tiden. Axlar som sjunker ihop, läppar och ögonbryn som rätas ut, bröstkorgar som mjuknar och andning som går djupare ner i magen, syret som rensar hjärnan och tankar som börjar komma tillbaka som säkerligen överraskar. Kort sagt, jag blir mer den jag redan är och mitt hemma är hos mig, i kärlekens källa och i de relationer jag väljer.

En dröm är här för att stanna

Kan vi drömma lite om vad som skulle hända om många många fler gjorde medvetna val och hade samma strävan? Jag är inspirerad av många människor i min närhet som jag kan få drömma tillsammans med. Och det hjärtat är fullt av, det ser och pratar jag om och det jag ser och har mitt fokus på påverkar mig mer i den riktning jag djupast vill. Vårt val är att göra det till mer av en positiv rörelse där jag får skapa och äga min personliga berättelse. Vi är många många som vill göra nya val i vardagen, varje dag, jag känner och vet det. Och vi går vilse, sviker oss själva och andra på vägen och så får vi göra nya val. Prästen Olle Carlsson som guidade oss i den handledarutbildning i Livsstegen byggd på principerna från tolvstegsrörelsen men utan traditionell beroendeproblematik som jag var på för ett par helger sedan sa så här befriande: “När jag sviker mig själv och andra som mest är kärleken för mig som starkast.” Läs den meningen en gång till. Det är kärlekens princip. Skam kan bara älskas bort. Det finns Hopp med stort H. Även om hoppet med litet h för närvarande många gånger är svårt att finna. 

Den bild av rädsla jag målade upp i början av artikeln om att bli outhärdlig eller utanför när vi vågar leva ut vårt eget ljus har i mitt liv inte alls längre kommit att vara lika skrämmande som tanken och känslan inför vad som händer om jag lever kvar i rädsla i det jag tror är en trygghetszon som till sist blir ett fängelse. Ja, jag både vill och vågar gå min egen väg tillsammans med andra som har ett liknande syfte. Jag känner mig oftast inte ensam. Ja, jag vill leva i mitt ljus. Ja, jag vill äga min berättelse. Ja, jag vill möta andra människor som äger sin berättelse då de strävar efter att vara i kontakt med sin sårbarhet och visa det bästa av sig själva. Vi kommer inte att ha en likadan berättelse. Det som förenar är inte likriktning som att leva av rädsla oåterkalleligen leder till. Det som förenar är istället  insikten att mina åsikter inte är annat än åsikter, mitt ego och mina tankar är en bit av mitt medvetande och det behöver inte vara en sanning som passar alla. Att vårt djupaste värde inte ryms i våra olika åsikter. Det som förenar är medkänslan för mig själv och andra. Det gör mig snarare mer benägen att våga ta konflikter och välja mina strider medvetet. Inte för att precis varenda åsikt jag har är rätt, utan för att jag då och då finner det så värt, ja nästintill en moralisk plikt, att våga gå in i dialog och med kraft hävda min berättelse.

Det är i tydligheten mot varandra som vi kan bli som allra snällast mot varandra! Idissla den meningen igen och igen. Att den energin jag sänder ut kan få påverka andra att känna sig modigare, mer älskvärda (värda att älskas) och vackra inifrån och ut. Det är att leva i och av sitt ljus. Det är att låta sitt eget ljus skina. Det övar jag på. Att få förundras över hur allting sällan blir som jag hade tänkt och att livet överraskar mig ständigt och att det kan bli bra och bättre ändå. Att den blick jag ser på andra och planeten med är från en så kärleksfull plats som jag förmår. Ja från en kraft som är större än mig själv, som jag får vila mig hos och som jag uppmanar andra att vila sig hos, bortom meningsskiljaktigheterna. När vi låter vårt eget ljus lysa så ger vi andra rätten och möjligheten att göra samma sak som Marianne Williamson skriver i boken “A return to love”. Livet blir inte enklare, men sannare, med ett utvidgat medvetande och med en inre hälsa. Det väljer jag! Tänk dig en vinge under vilken vi får sova lugnt som det barn vi en gång var. Oavsett våra unika omständigheter när vi var små så kan vi öva oss på att se på det barnet med den kärlek och det ljus som alltid flödade genom och runt det och se att det flödar alltjämt. Börja idag.

Tillbaka till Startsidan för Kärleksmanifestet.